Stora Möckhult
Ägare
Man kan indela gårdens ägarhistoria i olika perioder. Från så långt tillbaka vi känner, och fram till 1681 bodde inte ägaren på gården. Den var då en så kallad landbogård som beboddes av en arrendator. Denne betalade årligen skatt till kronan som motsvarade ungefär hälften av vad en självägande bonde betalade. Den andra halvan gick till ägaren. År 1681 blev gården säteri då adelsdamen Katarina Stråle av Ekna (se nedan) bosatte sig där. Sedan dess har i stort sett gårdens ägare också bebott den. Den siste som ägde hela byn var kapten Georg Stenfelt som avled 1758. Efter dennes död styckades säteriet upp mellan ättlingarna mer och mer för varje generation. Under 1800-talet sålde stenfeltarna kontinuerligt hemmansdelar till oskylda för att under århundradets senare del vara borta ur byn. Om man räknar kvinnolinjen så finns det med säkerhet än idag åtminstone en hemmansdel i byn som gått i samma släkt sedan Georg Stenfelts dagar. Ägarmässigt så skulle man alltså kunna dela in byns historia enligt följande: Landbotiden (före 1681), tiden som sammanhållet säteri (1681-1758) och tiden som allt mer uppstyckad by (efter 1758). Här behandlas endast tiden före 1758. Målsättningen är dock att även senare tider så småningom ska behandlas.
Landbotiden
Året då byn träder in i historien är 1380. Enligt ett brev som numera förvaras på Uppsala universitetsbibliotek byter Peder Larsson (Bagge) den 6 juni detta år bort en gård i "Myklaholt" till rikets drots Bo Jonsson (Grip). I bytet ingår även jord i Fagerhult, Finsjö, Gökhult, Högsrum, Idhult, Skärshult, Idhult i Fliseryds socken samt åtskillig annan jord i Högsby, Kråkshults, Ryssby och Älghults socknar samt även en del jord i Västergötland och på Öland. Gården i Möckhult är alltså ett förhållandevis litet jordstycke i sammanhanget. Peder Larsson var under slutet av 1300-talet häradshövding i Möre. Om hans ursprung vet men inget mer än att hans mor eventuellt hade rötter i Linderås socken i Norra Vedbo. Man kan säga att Möckhult ingick i ett lokalt godskomplex i Peders ägo när han bytte bort det till Bo Jonsson. Något senare, omkring 1440, återfinner man delar av detta komplex i händerna på den invandrade dansken Erik Pedersen (Ugerup) som bor på huvudgården Högsrum. Hans svärfar ölandslagmannen Bengt Dansson (båt) hade godsintressen i området. Hustrun Birgitta Bengtsdotter hade tidigare varit gift med häradshövdingen Magnus Drake i Kalvenäs (en gård som låg ungefär där Berga stationssamhälle nu ligger) innan hon 1428 blev skild från denne eftersom han under de fem år de varit gifta inte kunnat fullfölja sina äktenskapliga plikter. Exakt hur Erik kommit att äga Möckhult går dock inte för tillfället att klarlägga. Man får nöja sig med påpekandet att hans hustru hade ursprung i området.
Arvet efter Erik och Birgitta låg länge oskiftat. Först 1489 kom ett skifte till stånd. Då var alla barnen döda, så godset delades mellan barnbarnen. Möckhult tillföll då dotterdottern Sigrid Eriksdotters (Ryning) barn. Att gården på 1540-talet innehas av Lyder Slatte på Söderby i Örtomta socken gör att ägarlängden kan rekonstrueras. Han var nämligen gift med Sigrids sondotter Ingrid Klasdotter (Kyle). Mellanledet är med andra ord häradshövdingen i Färentuna Klas Kyle som nämns i samtida källor 1495-1536. Ännu 1562 står Lyder Slatte för gården. Året därpå har Ingrid gift om sig med Peder Bagge som i jordeböckerna står för gården åtminstone fram till 1600-talets början. Ingrids dotter i första giftet, Malin Slatte, gifte sig med sin styvfarbror Anders Bagge och fick två döttrar Anna och Karin, som äktade Truls Lillie († 1632) respektive ryttmästaren Hans Strang († 1609). Dessa innehade efter varandra Stora Möckhult som på 1630-talet lydde under Ekhults säteri. Hans Strangs dotter Magdalena och hennes make Karl Jönsson (Sabelsköld) ägde säteriet Åsebo i Fliseryd, under vilket Möckhult hörde även under mågen Magnus Stråle av Ekna († 1674).
För att förstå hur alla dessa namn hänger ihop med varandra kanske man kan titta på följande släkttavla där alla byns ägare från omkring 1440 till 1727 finns med.
Sammanhållet säteri
Stenfeltarnas herrgård 2002 23/12.
Resterna av den byggning som Katarina Stråle av Ekna uppförde 1681. Den ligger på syskonen Carlzéns gård snett framför boningshuset.
Efter Magnus död tillföll gården dottern Katarina († 1692) som 1681 där uppförde en frustuga (tretton alnar lång och tio alnar bred) samt en annan liten stuga jämte kök i särskild byggnad. Med hjälp av denna byggning utverkade hon säteriprivilegier för gården, vilket resulterade i förmånligare skattevillkor. Att gården vid denna tidpunkt inte var så storslagen kan man förstå att den var ”intet föga bättre byggd än en välbehållen bondgård”. Under det nya säteriet låg frälsehemmanet Gällnebo. Katarina gifte sig med korpralen vid Smålands kavalleri Nils Johan Crail († 1719) som bodde på gården även efter hustruns död. På okänt sätt övergick gården därefter till Nils Johans kusin kammarrådet och landshövdingen Peter Dankwart som inte verkar ha bott på säteriet. I två omgångar (1721 och –23) säljer han sedan vidare gården till överste Joakim von Castanie, gift med Crails dotter Katarina Juliana som avlidit barnlös redan 1710. Enligt bevarade mantalslängder bor denne på Möckhult under några år i mitten på 1720-talet. Släktskapen mellan de sista ägarna före Stenfeltarna är alltså enligt följande:
Adliga ätten Stenfelts vapensköld.
I 1728 års mantalslängd stöter vi för första gången på namnet Stenfelt i Möckhults historia. Detta namn som kom att bli synonymt med byn under generationer därefter. Längden som är daterad den 3 december 1727 anger nämligen 'Kapten Stenfelt' som boende på säteriet. Georg Stenfelt, som han hette, var gammal karolin, av tyskt ursprung, men troligen uppvuxen i Malmö där fadern var sockerbagare. När han dyker upp i Möckhult är han redan pensionerad krigare med lång karriär på Europas slagfält bakom sig. Han var lärkonstapel vid artilleriet och volontär vid livgardet redan år 1700 samt fältväbel vid samma garde från 1709. Som sådan blev han samma år fången vid Poltava. Han lyckades dock friköpa sig och hemkom året därpå. Befordringsgången fortsatte då han 1712 blev löjtnant vid västra skånska infanteriregementet. Samma år gifte sig den 34-årige borgarsonen med den blott 16 år gamla östgötska adelsjungfrun Elsa Charlotta Stråle af Sjöared. Hon var så högättad att hon t o m räknade landsfadern Gustav Vasa bland sina förfäder. Efter ytterligare några års tjänst blir Georg kapten vid grenadjärbataljonen och bevistar som sådan det norska fälttåget under vilket kungen stupar och det svenska stormaktsväldet faller. Samtidigt begär han enligt i Riksarkivet bevarade handlingar att bli adlad, främst med hänvisning till att han då kan överta hustruns skattefria arvegods, något som han formellt inte kunde göra som ofrälse. Ett år senare erhåller han den slutgiltiga bekräftelsen på sitt livsverk då han i november adlas och introduceras på Riddarhuset. Efter att 1722 ha tagit avsked från sin krigstjänst uppehåller han sig några år hos hustruns släkt i Östergötland och i Jönköpingstrakten innan han någon gång under 1727 bosätter sig på Möckhult där han sedan bor till sin död 1758. Trots den stora ålderskillnaden dör hustrun före honom. Bouppteckningen 1755 anger parets jordinnehav till sätesgården Möckhult med de tre torpen Gräsgöl, Kurrebo och Ekelund, sammanlagt värderad till 3000 daler silvermynt, 3/8 frälsehemman Gökhult (800 daler) samt ¼ frälsehemman Gällnebo (500 daler). Tio barn, varav två dog i späd ålder, gjorde dock att ekonomin tidvis var mycket ansträngd. I ett intyg från 1738 bekräftar kyrkoherden i Döderhult och ett antal andra trovärdiga personer att kapten Stenfelts ekonomiska situation var mycket ansträngd.
Uppstyckad by
Efter Georgs död styckas gården upp av arvingarna. ##
Lilla Möckhult 500 år
I början av förra sommaren firade huvudstaden med dunder och brak sina 750 år. Något i skuggan av Stockholm, fyllde en annan ort något mindre antal år. Jubileet är dock mera jämt. Förra året var det nämligen 500 år sedan byn Lilla Möckhults namn först nedskrevs på papper. Det lilla stationsamhället ligger längs järnvägen mitt emellan Oskarshamn och Högsby. Själva ortnamnet är en sammansättning av det fornsvenska ordet "mykil", ett ord besläktat med vårt moderna ord "mycket", och "hult" som kan översättas med skog eller skogsdunge. Kanske är "Storskogen" en lämplig översättning av namnet?
Medeltiden
Under medeltiden kallades trakten där byn idag ligger för Östramark och var i princip obebyggd. Varken Oskarshamn eller dess föregångare Döderhultsvik var ännu påtänkta. Den regionala centralorten var i stället Högsby. Själva namnet Östramark kommer sannolikt av att detta skogsområde utgjorde en gräns mellan två rättskipningsområden: kustbygdens Stranda härad och Handbörds härad som låg längre in i landet. Östramark låg helt enkelt öster om Högsby. På andra sidan Handbörd låg som sig bör ett annat skogsområde, Västramark, väster om centralorten .
Item pa østremark æro v torp och kallas hammarsbodhe gælandhabodha fforsiltha Alboghaholth oc mykilholth
Utdrag ur Vadstena klosters jordebok för år 1502. Placera muspekaren på bilden för "översättning (ur handskrift D 12 folio 108, Riksarkivet).
Området, som är känt i skriftliga källor sedan före digerdödens dagar, doneras på 1420-talet till Vadstena kloster och återfinns i bevarade taxeringar från 1466 då arrendatorn på klostrets gård i Granhult har ansvar för de fyra torpen Hammarsbo, Gällnebo, Forshult och Alebohult; alla liggande på Östramark. Nästa bevarade taxering är från 1502. Då har ytterligare ett torp tillkommit: Möckhult. Vi kan alltså påstå att Möckhult bebyggdes under 1400-talets sista årtionden. Byn byggdes på Hammarsbo utmarker och har inget ursprung gemensamt, förutom namnet, med den betydligt äldre grannbyn Stora Möckhult som ligger på andra sidan kommungränsen. Ursprunglig plats för torpet var troligen strax söder om den nuvarande gården i närheten av de två källor som på en karta från 1744 kallas för Lindkällan och Svartkällan. På moderniserad svenska säger notisen från 1502 att "på Östramark ligger fem torp som heter Hammarsbo, Gällnebo, Forshult, Alebohult och Möckhult. För dessa torp ska arrendatorn i Granhult årligen betala 8 örtugar. Om torpen ligger öde skall han ändå svara för att arrendet betalas".
Torpet blir en gård
Efter reformationen 1527 återgår det nygrundade torpet till att ägas av adelsmän. Att kalla det för by under denna tidiga period är kanske inte helt rättvisande. Det är mer fråga om en ensamgård med ett familjehushåll. Den skattläggs dock så småningom som ett halvt mantal. Uppgifter från 1620-talet anger gårdens åkermark vara 3 tunnland med 1 skäppland svedjemark. Med en djurbesättning på en häst, två oxar, tre stutar, tio nötkreatur, 18 getter, 12 får och två svin var välståndet på gården kanske större än vad man skulle kunna tro. Ett tecken på detta välstånd är kanske att släktkontinuiteten bland gårdens arrendatorer var påfallande. Från 1580-talet sitter samma släkt på gården fram till sommaren 1881 då den siste brukaren av den gamla släkten avlider.
Här vid Lindkällan bör byns första invånare ha byggt sin gård i slutet av 1400-talet.
För den som är nyfiken på hur livet i byn gestaltade sig under denna tid berättar bevarade källor mest om födslar, giftermål och dödsfall. De gånger vi kommer människorna lite mer in på livet är i samband med konflikter och tvister som avgjorts vid häradsrätten. Till exempel så bötfälldes 1674 Håkan i Möckhult och hans granne Erik i Skärshult för tjuvjakt. Sonen Hemming Håkansson anklagas 1709 av Nils Johan Crail på Stora Möckhult för att ha misshandlat en av dennes hästar så att den blivit aldeles fördärvad, att ha huggit fällor i en förbjuden skogspark och därvid skadat några ekar. Hemming blir även instämd 1724 på grund av ett hästköp där han ännu inte erlagt slutbetalning. Det kan låta som att Möckhultsborna inte var särskilt skötsamma men så är ingalunda fallet. Denna typ av mål var vardagsmat vid den tidens domstolar. Att ta en tvist till tinget var då lika vanligt som det idag är ovanligt. Sedan grannbyn Stora Möckhult på 1680-talet blivit säteri bevakade herrskapet där allt mer sina rättigheter gent emot gårdens arrendatorer.
Ägare
Man kan indela gårdens ägarhistoria i olika perioder. Från så långt tillbaka vi känner, och fram till 1681 bodde inte ägaren på gården. Den var då en så kallad landbogård som beboddes av en arrendator. Denne betalade årligen skatt till kronan som motsvarade ungefär hälften av vad en självägande bonde betalade. Den andra halvan gick till ägaren. År 1681 blev gården säteri då adelsdamen Katarina Stråle av Ekna (se nedan) bosatte sig där. Sedan dess har i stort sett gårdens ägare också bebott den. Den siste som ägde hela byn var kapten Georg Stenfelt som avled 1758. Efter dennes död styckades säteriet upp mellan ättlingarna mer och mer för varje generation. Under 1800-talet sålde stenfeltarna kontinuerligt hemmansdelar till oskylda för att under århundradets senare del vara borta ur byn. Om man räknar kvinnolinjen så finns det med säkerhet än idag åtminstone en hemmansdel i byn som gått i samma släkt sedan Georg Stenfelts dagar. Ägarmässigt så skulle man alltså kunna dela in byns historia enligt följande: Landbotiden (före 1681), tiden som sammanhållet säteri (1681-1758) och tiden som allt mer uppstyckad by (efter 1758). Här behandlas endast tiden före 1758. Målsättningen är dock att även senare tider så småningom ska behandlas.
Landbotiden
Året då byn träder in i historien är 1380. Enligt ett brev som numera förvaras på Uppsala universitetsbibliotek byter Peder Larsson (Bagge) den 6 juni detta år bort en gård i "Myklaholt" till rikets drots Bo Jonsson (Grip). I bytet ingår även jord i Fagerhult, Finsjö, Gökhult, Högsrum, Idhult, Skärshult, Idhult i Fliseryds socken samt åtskillig annan jord i Högsby, Kråkshults, Ryssby och Älghults socknar samt även en del jord i Västergötland och på Öland. Gården i Möckhult är alltså ett förhållandevis litet jordstycke i sammanhanget. Peder Larsson var under slutet av 1300-talet häradshövding i Möre. Om hans ursprung vet men inget mer än att hans mor eventuellt hade rötter i Linderås socken i Norra Vedbo. Man kan säga att Möckhult ingick i ett lokalt godskomplex i Peders ägo när han bytte bort det till Bo Jonsson. Något senare, omkring 1440, återfinner man delar av detta komplex i händerna på den invandrade dansken Erik Pedersen (Ugerup) som bor på huvudgården Högsrum. Hans svärfar ölandslagmannen Bengt Dansson (båt) hade godsintressen i området. Hustrun Birgitta Bengtsdotter hade tidigare varit gift med häradshövdingen Magnus Drake i Kalvenäs (en gård som låg ungefär där Berga stationssamhälle nu ligger) innan hon 1428 blev skild från denne eftersom han under de fem år de varit gifta inte kunnat fullfölja sina äktenskapliga plikter. Exakt hur Erik kommit att äga Möckhult går dock inte för tillfället att klarlägga. Man får nöja sig med påpekandet att hans hustru hade ursprung i området.
Arvet efter Erik och Birgitta låg länge oskiftat. Först 1489 kom ett skifte till stånd. Då var alla barnen döda, så godset delades mellan barnbarnen. Möckhult tillföll då dotterdottern Sigrid Eriksdotters (Ryning) barn. Att gården på 1540-talet innehas av Lyder Slatte på Söderby i Örtomta socken gör att ägarlängden kan rekonstrueras. Han var nämligen gift med Sigrids sondotter Ingrid Klasdotter (Kyle). Mellanledet är med andra ord häradshövdingen i Färentuna Klas Kyle som nämns i samtida källor 1495-1536. Ännu 1562 står Lyder Slatte för gården. Året därpå har Ingrid gift om sig med Peder Bagge som i jordeböckerna står för gården åtminstone fram till 1600-talets början. Ingrids dotter i första giftet, Malin Slatte, gifte sig med sin styvfarbror Anders Bagge och fick två döttrar Anna och Karin, som äktade Truls Lillie († 1632) respektive ryttmästaren Hans Strang († 1609). Dessa innehade efter varandra Stora Möckhult som på 1630-talet lydde under Ekhults säteri. Hans Strangs dotter Magdalena och hennes make Karl Jönsson (Sabelsköld) ägde säteriet Åsebo i Fliseryd, under vilket Möckhult hörde även under mågen Magnus Stråle av Ekna († 1674).
För att förstå hur alla dessa namn hänger ihop med varandra kanske man kan titta på följande släkttavla där alla byns ägare från omkring 1440 till 1727 finns med.
Sammanhållet säteri
Stenfeltarnas herrgård 2002 23/12.
Resterna av den byggning som Katarina Stråle av Ekna uppförde 1681. Den ligger på syskonen Carlzéns gård snett framför boningshuset.
Efter Magnus död tillföll gården dottern Katarina († 1692) som 1681 där uppförde en frustuga (tretton alnar lång och tio alnar bred) samt en annan liten stuga jämte kök i särskild byggnad. Med hjälp av denna byggning utverkade hon säteriprivilegier för gården, vilket resulterade i förmånligare skattevillkor. Att gården vid denna tidpunkt inte var så storslagen kan man förstå att den var ”intet föga bättre byggd än en välbehållen bondgård”. Under det nya säteriet låg frälsehemmanet Gällnebo. Katarina gifte sig med korpralen vid Smålands kavalleri Nils Johan Crail († 1719) som bodde på gården även efter hustruns död. På okänt sätt övergick gården därefter till Nils Johans kusin kammarrådet och landshövdingen Peter Dankwart som inte verkar ha bott på säteriet. I två omgångar (1721 och –23) säljer han sedan vidare gården till överste Joakim von Castanie, gift med Crails dotter Katarina Juliana som avlidit barnlös redan 1710. Enligt bevarade mantalslängder bor denne på Möckhult under några år i mitten på 1720-talet. Släktskapen mellan de sista ägarna före Stenfeltarna är alltså enligt följande:
Adliga ätten Stenfelts vapensköld.
I 1728 års mantalslängd stöter vi för första gången på namnet Stenfelt i Möckhults historia. Detta namn som kom att bli synonymt med byn under generationer därefter. Längden som är daterad den 3 december 1727 anger nämligen 'Kapten Stenfelt' som boende på säteriet. Georg Stenfelt, som han hette, var gammal karolin, av tyskt ursprung, men troligen uppvuxen i Malmö där fadern var sockerbagare. När han dyker upp i Möckhult är han redan pensionerad krigare med lång karriär på Europas slagfält bakom sig. Han var lärkonstapel vid artilleriet och volontär vid livgardet redan år 1700 samt fältväbel vid samma garde från 1709. Som sådan blev han samma år fången vid Poltava. Han lyckades dock friköpa sig och hemkom året därpå. Befordringsgången fortsatte då han 1712 blev löjtnant vid västra skånska infanteriregementet. Samma år gifte sig den 34-årige borgarsonen med den blott 16 år gamla östgötska adelsjungfrun Elsa Charlotta Stråle af Sjöared. Hon var så högättad att hon t o m räknade landsfadern Gustav Vasa bland sina förfäder. Efter ytterligare några års tjänst blir Georg kapten vid grenadjärbataljonen och bevistar som sådan det norska fälttåget under vilket kungen stupar och det svenska stormaktsväldet faller. Samtidigt begär han enligt i Riksarkivet bevarade handlingar att bli adlad, främst med hänvisning till att han då kan överta hustruns skattefria arvegods, något som han formellt inte kunde göra som ofrälse. Ett år senare erhåller han den slutgiltiga bekräftelsen på sitt livsverk då han i november adlas och introduceras på Riddarhuset. Efter att 1722 ha tagit avsked från sin krigstjänst uppehåller han sig några år hos hustruns släkt i Östergötland och i Jönköpingstrakten innan han någon gång under 1727 bosätter sig på Möckhult där han sedan bor till sin död 1758. Trots den stora ålderskillnaden dör hustrun före honom. Bouppteckningen 1755 anger parets jordinnehav till sätesgården Möckhult med de tre torpen Gräsgöl, Kurrebo och Ekelund, sammanlagt värderad till 3000 daler silvermynt, 3/8 frälsehemman Gökhult (800 daler) samt ¼ frälsehemman Gällnebo (500 daler). Tio barn, varav två dog i späd ålder, gjorde dock att ekonomin tidvis var mycket ansträngd. I ett intyg från 1738 bekräftar kyrkoherden i Döderhult och ett antal andra trovärdiga personer att kapten Stenfelts ekonomiska situation var mycket ansträngd.
Uppstyckad by
Efter Georgs död styckas gården upp av arvingarna. ##
Lilla Möckhult 500 år
I början av förra sommaren firade huvudstaden med dunder och brak sina 750 år. Något i skuggan av Stockholm, fyllde en annan ort något mindre antal år. Jubileet är dock mera jämt. Förra året var det nämligen 500 år sedan byn Lilla Möckhults namn först nedskrevs på papper. Det lilla stationsamhället ligger längs järnvägen mitt emellan Oskarshamn och Högsby. Själva ortnamnet är en sammansättning av det fornsvenska ordet "mykil", ett ord besläktat med vårt moderna ord "mycket", och "hult" som kan översättas med skog eller skogsdunge. Kanske är "Storskogen" en lämplig översättning av namnet?
Medeltiden
Under medeltiden kallades trakten där byn idag ligger för Östramark och var i princip obebyggd. Varken Oskarshamn eller dess föregångare Döderhultsvik var ännu påtänkta. Den regionala centralorten var i stället Högsby. Själva namnet Östramark kommer sannolikt av att detta skogsområde utgjorde en gräns mellan två rättskipningsområden: kustbygdens Stranda härad och Handbörds härad som låg längre in i landet. Östramark låg helt enkelt öster om Högsby. På andra sidan Handbörd låg som sig bör ett annat skogsområde, Västramark, väster om centralorten .
Item pa østremark æro v torp och kallas hammarsbodhe gælandhabodha fforsiltha Alboghaholth oc mykilholth
Utdrag ur Vadstena klosters jordebok för år 1502. Placera muspekaren på bilden för "översättning (ur handskrift D 12 folio 108, Riksarkivet).
Området, som är känt i skriftliga källor sedan före digerdödens dagar, doneras på 1420-talet till Vadstena kloster och återfinns i bevarade taxeringar från 1466 då arrendatorn på klostrets gård i Granhult har ansvar för de fyra torpen Hammarsbo, Gällnebo, Forshult och Alebohult; alla liggande på Östramark. Nästa bevarade taxering är från 1502. Då har ytterligare ett torp tillkommit: Möckhult. Vi kan alltså påstå att Möckhult bebyggdes under 1400-talets sista årtionden. Byn byggdes på Hammarsbo utmarker och har inget ursprung gemensamt, förutom namnet, med den betydligt äldre grannbyn Stora Möckhult som ligger på andra sidan kommungränsen. Ursprunglig plats för torpet var troligen strax söder om den nuvarande gården i närheten av de två källor som på en karta från 1744 kallas för Lindkällan och Svartkällan. På moderniserad svenska säger notisen från 1502 att "på Östramark ligger fem torp som heter Hammarsbo, Gällnebo, Forshult, Alebohult och Möckhult. För dessa torp ska arrendatorn i Granhult årligen betala 8 örtugar. Om torpen ligger öde skall han ändå svara för att arrendet betalas".
Torpet blir en gård
Efter reformationen 1527 återgår det nygrundade torpet till att ägas av adelsmän. Att kalla det för by under denna tidiga period är kanske inte helt rättvisande. Det är mer fråga om en ensamgård med ett familjehushåll. Den skattläggs dock så småningom som ett halvt mantal. Uppgifter från 1620-talet anger gårdens åkermark vara 3 tunnland med 1 skäppland svedjemark. Med en djurbesättning på en häst, två oxar, tre stutar, tio nötkreatur, 18 getter, 12 får och två svin var välståndet på gården kanske större än vad man skulle kunna tro. Ett tecken på detta välstånd är kanske att släktkontinuiteten bland gårdens arrendatorer var påfallande. Från 1580-talet sitter samma släkt på gården fram till sommaren 1881 då den siste brukaren av den gamla släkten avlider.
Här vid Lindkällan bör byns första invånare ha byggt sin gård i slutet av 1400-talet.
För den som är nyfiken på hur livet i byn gestaltade sig under denna tid berättar bevarade källor mest om födslar, giftermål och dödsfall. De gånger vi kommer människorna lite mer in på livet är i samband med konflikter och tvister som avgjorts vid häradsrätten. Till exempel så bötfälldes 1674 Håkan i Möckhult och hans granne Erik i Skärshult för tjuvjakt. Sonen Hemming Håkansson anklagas 1709 av Nils Johan Crail på Stora Möckhult för att ha misshandlat en av dennes hästar så att den blivit aldeles fördärvad, att ha huggit fällor i en förbjuden skogspark och därvid skadat några ekar. Hemming blir även instämd 1724 på grund av ett hästköp där han ännu inte erlagt slutbetalning. Det kan låta som att Möckhultsborna inte var särskilt skötsamma men så är ingalunda fallet. Denna typ av mål var vardagsmat vid den tidens domstolar. Att ta en tvist till tinget var då lika vanligt som det idag är ovanligt. Sedan grannbyn Stora Möckhult på 1680-talet blivit säteri bevakade herrskapet där allt mer sina rättigheter gent emot gårdens arrendatorer.
Gården blir en by
Under senare delen av 1700-talet får vi för första gången fler än ett hushåll i byn. Runt 1780 är förutom arrendatorn även en torpare och en före detta soldat bofasta. Det skulle dock dröja ett par generationer till innan Möckhult började expandera på allvar. År 1874 invigs den nya järnvägslinjen mellan Nässjö och Oskarshamn. Detta förändrar byn i grunden. Ett stationshus byggs och arbetstillfällen kopplade till järnvägen uppstår. Åtskilliga familjer inflyttar under slutet av 1800-talet. Familjer som inte har sin utkomst direkt ur jordbruket på det sätt som annars är brukligt i mindre smålandsbyar av Möckhults typ. Stationsföreståndare, stationskarlar och banvaktare dyker upp, bor i byn några år och flyttar vidare. Även om några ättlingar till dessa fortfarande lever kvar i Möckhult med omnejd så var järnvägsfolket i gemen mer rörliga jämfört med den lokala, jordbrukande befolkningen.
I början av 1900-talet har byn lanthandel, slaktare, eget postkontor inrymt i järnvägsstationen och så småningom även egen manuell telefonstation. Under en kortare period drivs till och med ett åkeri med taxiverksamhet. Under efterkrigstiden blir bilen på allvar var mans egendom och konkurrerar ut järnvägen som viktigaste transportmedel. Mindre stationer rationaliseras bort. I slutet av 60-talet slutar tågen att stanna i Möckhult. Järnvägsepoken kan sägas vara avslutad i och med att lanthandeln vid 90-talets mitt betjänar sin sista kund. Kvar ligger idag rälsen. På den dundrar matartåget förbi ett halvdussin gånger per dag på sin färd mellan Oskarshamn och Berga.
På väg mot framtiden
Även om järnvägens tid för evigt verkar vara till ända så står inte tiden stilla i byn. Medelåldern bland invånarna har stadigt sjunkit under de senaste årtiondena. Ett byalag har bildats tillsammans med grannbyarna Stora Möckhult och Gräsgöl och ett gammalt missionshus har inköpts för upprustning till gemensamhetslokal. I somras organiserades för första gången ett välbesökt midsommarfirande. Dessutom drivs t ex frågor om förbättrade vägar, gatubelysning och bättre mobiltelefontäckning. Om man bor i utkanten av en svensk glesbygdskommun så kan man i dessa tider inte sitta och vänta på att saker och ting ska hända. I onda tider är det här som svångremmen först dras åt, i goda är man de sista att få del av kakan. Det gäller att organisera sig och göra sin röst hörd. Det gör man i Möckhult. Kanske kan man säga att det inger hopp inför de kommande 500 åren.
Roger Axelsson
(ovanstående är en längre version av artikel
publicerad i Oskarshamnstidningen i dec 2002)