Click here to edit.

---

Foto: Ove Haglén

Karl Josef
En Novell
Av Görel Råsmark

​Han vaknade av flugsurret. Eller var det kanske av den lätta stöten mot lerkrukan när katten trängde sig in på fönsterbrädan. Och så någonting som droppade och blev till ett oregelbundet och lite metalliskt ljud. Det hördes lite på avstånd.
 Den som bär in sitt vatten från gården behöver aldrig oroa sig över läckande kranar inomhus. Så tänkte han, och det var en tanke som tillfredsställde honom. Han vred sig ett kvarts varv från sida till rygg och försökte få grepp om den trasliga filten. Kanske var det regnet. Kanske hade han glömt en gammal hink ute vid gaveln; en hink som nu samlade takdropp. Man kan göra nässelvatten av det, tänkte han innan han slöt ögonen. Den slitna filten, från början rödrutig och grann, nu blek och tovig, var uppdragen till hakan. Innanför de slutna ögonlocken såg han ännu kattan.  Stor och stilig, stramt uppsträckt på fönsterbrädan satt hon, Svärmora. Svart som natten men med en liten välformad vit haklapp och vita tassar. Det är nu ändå bra opraktiskt. Hade det inte varit bättre tvärtom? Han försökte föreställa sig Svärmora som vit med svarta tassar. Ett svagt leende drog över orakade kinder och fick filten att glida ner mot halsen. Han knep ihop ögonen och försökte få bilden att bli tydligare. En vit Svärmora som satt på lur ute i syrénbuskaget, som avtecknade sig som en blek skugga i skymningsljus, som fällde ut vässade klor ur svart päls.  Han log förnöjsamt och slog upp ögonen.  Jodå, där satt kattan. Rak och stolt i högsommarljuset som silade in genom tunna trådgardiner.
Inte kunde han ligga här och dra sig! Klockan inne i salen slog tre tunga slag. Han svängde benen över kanten och ondgjorde sig över trasselfilten. Den hade kasat ner och täckte både hans svullna fötter och pottan som kikade fram under sängkanten. Han konstaterade belåtet att han tömt den redan på morgonen. Jodå, här var det ordning och reda.
Strumplästen mot det bara trägolvet. Breda springor, fyllda av dammråttor och svarta stråk av döda flugor. Smulor, som mössen inte nått när de i panik flytt för kattan.
Eftermiddagssolen vilade på de breda tiljorna och värmde spröda torra flugvingar. Det hände ibland att han funderade på hur det skulle vara att ha ett kvinnfolk i stugan. En rekorderlig människa förstås; ingen från stan. Dit åkte han för övrigt inte. Ja, i alla fall hade han inte gjort det på de senaste femton åren. Och när han kom tillbaka till byn den gången och folk frågade hur det var hade han svarat att det var då på tok så korta kjolar kvinnfolket hade på sig nu för tiden.  Och gången dessförinnan, ja, det blev ju lite galet. Han fick skjuts och ville vara hjälpsam och förklara vägen. Men den såg inte ut som förr. Dom måste ha dragit vägen på annat håll. Så var det nog. Längs sidorna var det raka kammar av sten och diken som ingenting växte i. Han kände inte igen sig.
Men ett kvinnfolk. Några hade han allt inbjudit, så han hade i alla fall försökt. En änka i byn, några yngre kvinnor som varit på besök tillsammans med mansfolk som sa att deras tidigare släktingar bott i stugan.  Ja, det kunde väl hända. Det visste han inte så mycket om.  Han hade nog med att minnas sitt eget. En flicka i byn hade han också frågat och hon hade sagt att hon minsann skulle börja på nasiet. Vad var det för dumheter! Nasiet!
Men om somrarna hade han inte tid att tänka på det som varit. Då skulle veden hämtas på kalhyggena, frukten lagras och svampen torkas.
Under de långa mörka vinterkvällarna när fotogenljuset fladdrade inne i salen, då hade han tid att tänka. Han försökte minnas sin mor. Han brukade sitta i långsoffan, sluta ögonen sakta och försöka se henne.  Ibland såg han inte mycket mer än sina egna filttofflor som stod tätt intill varandra på trägolvet och med hans kalla fötter inuti. Hennes ansiktsdrag kunde han aldrig locka fram. Det var nästan som om hon vände sig bort.  Men själva gestalten kom där ibland. Med lätta steg över grusgången.
Vem kunde tro att hon fött flera barn men att bara han blev kvar? Det är underligt med minnet. Det där som han helst inte ville komma ihåg det var som fastetsat i hans inre arkiv, medan detta ansikte, som han sökt i årtal, inte ville visa sig för honom.
Han ville inte minnas det där med syskonen. Gud bevare mig! Tänk om man kunde slippa minnas.

Det var en ovanligt varm sommar. Julihettan följdes av augustihetta. Gräset torkade bort, riddarsporrarnas veka blad blev spröda och bruna innan de slöt sig tätt intill stammarna, matta och upptorkade.  Aklejans frökapslar hade redan öppnat sig och kastat sina svarta korn över rabatter och grusgångar. Blommor och buskar drack girigt av morgondaggen och hukade sig sedan inför solen.  Dagarna var stilla. Ingen vind som spelade i björkkronorna; bara en dallrande hetta som trängde in i stugan och gav en ny och främmande lukt åt slaskhinken.  Han lade märke till det; sniffade lite försiktigt med näsborrarna då han klev över tröskeln mellan förstuga och kök.  Men det här var annorlunda. Det var inte bara slaskhinken; det var också något annat. Något som stack lite i näsan. Lite fränt. Något som han inte kände igen.
Han tog ett tag om den rostiga farstunyckeln och öppnade på glänt. De vanliga ljuden var borta och hade ersatts av något annat, något främmande och olycksbådande. Varför hördes inte hackspetten bortifrån torrbjörken? Och sparvarna i syrénhäcken syntes inte ens till. Det fräna nådde nu långt in i honom. Lite rökigt var det. Han såg bort mot tallarna intill stenmuren. Stolta raka stammar som står så tätt att de blir till en barrikad mot storskogen. Här har han alltid varit trygg.
Nog var det bra dumt när någon i byn frågade om han inte var rädd för ovälkommet besök. Ovanför farstudörren hänger träklubban; den som har en spik inslagen i ena änden.  Han lyfte blicken en aning och fick syn på klubban. Jodå, den hängde där den ska.
Snön var han inte heller rädd för. Den la sig ibland om vintrarna ända upp till fönsterblecken och gjorde det svårt att öppna dörren. En vinterdag mullrade det norrifrån och stora bandvagnar vältrade sig fram mot stugan.  Kanske måste han erkänna att han då blev rädd; att det var kriget. Det kunde ha varit kriget.

Nu var det ändå något som oroade. Han kände hur hjärtat bankade lite; till och med att det hördes. Svärmora strök sig mot byxbenet just vid den långa rispan efter vedsågen.  Det kittlade lite. Sedan lät hon svansen sträcka sig rakt upp mot honom och viftade fram och tillbaka med den svarta tippen.  Hon är elegant, Svärmora, men nu gick hon inte riktigt att känna igen.
Då kände han det. Lukten av rök. Den som alltid luktar instängt. Han hade varit med om bränder förr. Han vet hur lågorna kan kasta sig fram bland mossa och sly och slicka begärligt på torra buskar och träd. Han vet hur marken bränner när elden dragit vidare. Hur det pyr i hålorna och hur stenarna spricker i långa släta ytor och står nakna mot himlen.  Han ville inte vara med om det igen.
Röken kom från sydost, från järnvägen. Tallarna skymde men han kunde ana den duvgrå himlen bakom. Bortåt vägen, där sikten är längre, såg han stora gnistor fara mot himlen som i ett stort och otyglat fyrverkeri.
Han stängde dörren om sig.

Det är klart att dom kom från byn för att varna; anat vore väl inte att vänta. Sedan kom brandmännen och frivilligarbetarna.  Hetsiga var dom. Diskuterade och skrek sina order och oroade sig för vattnet. Dom nämnde att vattnet höll på att sina i brunnen nere hos Hagar. Det vore illa. Brunnsvattnet är kaffevatten och utan kaffe är det inte mycket mening med att besöka affärn.
Det bästa är att gå in bakvägen och sätta sig på stolen intill disken. Det tar inte lång stund innan Hagar gör sig ledig för att sätta på kaffevattnet. Hennes kanna är grön och har en lång och sirlig pip. Ur den rinner det ljuvligaste kaffe.  Hon är bra på att baka. Kaffebrödet hämtas i köket och så dricker man inne i salen om det inte är några kunder på gång. Det får ta sin tid. Tar det tillräckligt lång tid blir det middag också. Och om det är mycket kunder går det alltid att titta in till Erik på Knäppen istället. Han sitter där med sitt arbete på övervåningen och där finns också en stol. En berättarstol.

På den satt han när allt var över. Dom tvingade honom att flytta ut när elden drog runt vedboden och han gick med på att åka bort till affärn. Men sov gjorde han inte. Och längtade hem gjorde han så att det knöt sig hjärteroten; hem till filbunken, som stod kvar på järnspisen, halväten sen han for. Och till Svärmora och vinbärsbuskarna, den blåa stormhatten och såpnejlikan som snor sig runt benen innanför grinden.  Till att få vara i fred och sköta sitt. Och medan brandfolket och självaste landshövningen klev över byrålådan som han haft med sig på mopeden och som han ställt intill matbordet lyssnade han till resonemangen inne från salen. Han ville veta om det snart var dags att åka hem; han och lådan med dyrgriparna. Mors garnrester och guldringen.

Inte så att folket i byn springer vid torpet titt som tätt, det gör dom inte, men dom slår sina lovar.
Ibland kommer hon Inger och ser lite försynt ut. Säger att hon vill titta på pelargonerna inne i salen och det kan hon gott få göra. Men sedan är det alltid något annat. Efter en stund kommer det fram. Hon vill tvätta. Som om det inte skulle duga med regnvattnet som står i tunnan utanför!
Ibland cyklar hon tillbaka till Knäppen med en stor kasse med snusnäsdukar, skjortor, byxor
och lakan Den vajar på pakethållaren när hon försvinner bakom kröken. Sedan står hon ute på gården och doppar allt i en stor zinkbalja. Hon doppar och tömmer ut vattnet, gång efter gång, innan hon slänger ner byket i en annan balja och säger att nu ska allt i maskinen. Dagen efter kommer hon vinglande med den stora kassen och lutar cykeln mot stugväggen. Pakethållaren slår till när kassen lättar och så hamnar den på grusgången med en duns. Näsdukarna är strukna och vikna, nära nog som med pressveck. Skjortorna vikta så rakt att varje ruta ligger i rätt vinkel med alla knapparna som på led. Och med kragsnibbarna vilande mot bröstet. Svärmora tittar på medan han brer ut lakanen igen. Han känner inte riktigt igen färgen.

Nej, han var inte rädd för snön.  Den la sig som bomull runt hela torpet och täckte över allt som behövde skyddas för barfrosten. Slagen mot skarvarna i rälsen blev dovare när rälsbussarna passerade och det var gudavackert om kvällarna när månljuset gjorde snöytan till gnistrande silver. Det glittrade i syrénbuskarna och från fönsterblecken hängde långa vackra tappar, som av polerat glas. Och inte frös han.  Det var gott om ved i boden, järnspisen var pålitlig och kattan kunde värma fötterna.
Han skötte allt som behövde skötas.  Det fanns knappast några räkningar att betala och det han behövde fanns i affärn.  Dit måste han, oavsett väderlek och före. Mopeden fick vila när snön låg djup. Kanske att den behövde sin tid av vila den också. Precis som cykeln. Men den gången när han sa till kronjägarn att han inte kommit till hygget för att cykeln behövde vila hade han inte blivit riktigt trodd. Det måste ha varit på våren. Det var då han cyklade över skogen för att sätta blommor på kyrkogården. Hela den långa vägen! Och tillbaka. Undra på att cykeln var trött.

Nu var det en gnistrande februaridag. Skaren bar inte och lite var det också som att benen inte ville bära. Det hade blivit så på sista tiden; att orken tröt. Att matlusten hade minskat och att han måste knyta ett snöre över magen för att hålla byxorna uppe.  Det var tungt med sparken. Den ville fastna i traktorspåren och slirade i backarna.  Det var svårt att hålla greppet om handtagen med de stora ulliga tumvantarna. Kölden bet i nästippen och spred sig upp över kinderna. Och det var märkligt tungt att andas i den höga luften. Den var änglatunn och klar. Som vore den förberedd för att ta emot hans stora öppna andning. Den avslutande.
Han kände hur händerna sakta lösgjorde sig från handtagen på sparken, hur benen mjuknade och sakta gav vika. Så föll han.
Det var vid tiden för orrjakten. Några män från trakten fann honom i snödiket, halvvägs från affärn.

Inger på Knäppen, Hagar i affärn och Annelie i Sälleryd ordnade allt inför begravningen.  De satte in annons – med hälsning från vännerna - och inbjöd till minnesstund. Men när dagen väl kom stannade Hagar kvar hemma i byn. Hon ville sköta sitt och hålla affärn öppen. Sådan var hon, Hagar.
Där satt de sedan, byborna. I sina svarta finkläder, de blankputsade skorna och med små väskor för de vita näsdukarna; dom som man torkar ur ögonvrårna med. Och dom följde honom det sista vägstycket innan han sänktes ner i vilan. Sedan kom spaden och fullbordade allt.
Hemma vid torpet fortsatte aklejorna och trädgårdsklinten att vila tryggt under sitt mjuka snötäcke. I väntan på vårsolen och den nya uppståndelsen.
​

  

​Karl Josef Johansson föddes 1902 i torpet Äverum, 1,5 mil öster om Oskarshamn vid Smålandskusten.
​Han levde hela sitt liv i Äverum och dog 1986.
Den stora skogsbranden härjade runt Möckhult i augusti 1983.


​
​